Bakteriella angrepp i huskonstruktioner är ett stort problem som länge förbisetts av merparten av skadeutredare och fukttekniker. Diskussionen har huvudsakligen fokuserats till mer lättidentifierbara röt- och mögelproblem. Vid en utvärdering av 2 500 analyserade prover från problemhus med onormal mikrobiell förekomst, dominerade kraftiga bakteriella angrepp i ungefär 75% av skadefallen. I en fjärdedel av proverna förekom bakterien Streptomyces, som bland annat producerar luktämnet geosmin. Geosmin är ett starkt jorddoftande ämne som ofta förknippas med "mögelhus". När 900 personer ombads definiera geosminlukt angav majoriteten (85%) att doften var "typisk mögellukt". Kopplingen mellan exponering för flyktiga organiska föreningar (VOC) från mikroorganismer och medicinska effekter är i dag relativt okänd, starka misstankar föreligger dock att förekomst kan ge hälsopåverkan.
Problemet inte nytt
Problem med mikrobiella angrepp anses av många vara ett nypåkommet fenomen. Från en bok i "Allmän Helsovård" (tryckår 1899) kan läsas: "I forna dagar var man så rädd för alla slag af mögel inomhus, så att en möglig bostad betraktades som en alldeles obeboelig, till dess den blef fullständigt rensad" (med forna dagar avses här biblisk tid). Vidare kan man läsa "Ett hus med mögliga väggar sades vara besatt med spetälska, och om de mögliga fläckarne åter infunno sig, sedan de en gång varit borttagne, blef huset nedrivet eller övergifet".
Redan före 1800-talet var man så medveten om fuktproblematiken att man övergick från byggnadskonstruktioner i kontakt med jordgolv till torpargrunder. Man var dessutom noga med att ventilera och hålla fritt från organiskt material i dessa grunder för att förhindra "osunda dunster som eljes skulle smyga sig in i rummen ofvanpå".
Vid övergången till modernare byggnadskonstruktioner tycks gamla erfarenheter i vissa fall vara bortglömda. Ett bra exempel på detta är konstruktioner som platta på mark, vilket närmast kan jämföras med gamla tiders stampade jordgolv. Många fall av luktproblem i hus kan i dag spåras till kvarglömda byggnadsrester, avfall eller konstruktioner där regelverk utsätts för tillräcklig fuktbelastning för att mikroorganismer ska kunna växa till.
Olika uppbyggnad
Mikroorganismer kan delas in i bakterier (Prokaryota), svampar och alger (Eukaryota). Organismerna utgörs av celler som är uppbyggda på olika sätt i varje grupp. Eftersom åtgärdssidan ensidigt riktar sig mot mögelproblem, lämnas fältet fritt för kraftig bakteriell växt.
Bakterier:
Prokaryota mikroorganismer sägs vara primitivare än de högre stående Eukaryota, men detta baserar sig främst på en mindre synlig uppdelning av de olika cellfunktionerna hos bakterierna och inte på förmågan att tillväxa i olika miljöer. Två bakterier kan se lika ut och ändå dör den ena vid närvaro av luftens syre, medan den andre ej överlever utan. Andra växer vid temperaturer ner mot 0 grader Celsius, åter andra trivs bäst vid rumstemperatur. Tillväxthastigheten kan vara mycket hög (t ex 20 minuter) och detta beror på att de flesta bakterier förökar sig genom att fria celler delar sig i två delar och fördubblar sig på så sätt exponentiellt per tidsenhet. När miljön förändras så att fortsatt tillväxt är omöjlig, bildar många bakterier sporer, som har förmågan att klara uttorkning och höga temperaturer (t ex 100 grader Celsius). Bakteriesporer är mycket små (ofta under 1/1000 mm) och förblir därför svävande när de väl blivit luftburna.
Vissa bakterier har förmågan att aktivt röra sig i vätskor, men endast familjen Aktinomyceatales, med sitt trådliknande mycel, kan sprida sig på torrare ytor. På grund av sitt växtsätt kallades Aktinomyceatales i mikrobiologins "barndom" för "Strålsvampar". I denna familj ingår näringsspecialister, d v s organismer som kan växa på extremt svårnedbrytbara material. Till familjen hör även några (t ex Streptomyces) som kan bilda starkt jorddoftande organiska föreningar (bl a Geosmin).
Just bildandet av flyktiga organiska ämnen, av vilka många uppfattas som starkt irriterande lukter, bidrar till att bakterier upplevs som ett större problem än mögelsvampar i angripna hus.
Bild: Streptomyces
Mögelsvampar:
Dessa mikroorganismer har inte förmågan att leva i så skilda miljöer som bakterier, men kan i vissa fall framgångsrikt hävda sig kanske just på grund av egenskapen hos svamptrådarna (-mycelet) att kunna växa på ytor utan fritt vatten. Vissa kan växa ned till en relativ luftfuktighet på 65%.
Bild: Stachybotrys
Gemensamma egenskaper:
Mikroorganismer behöver näring och fukt för att kunna växa, men det bör poängteras att produktionen av luktämnen och andra flyktiga, organiska föreningar (VOC) förstärks när tillväxtbetingelserna försämras. Om VOC bildats inne i byggkonstruktioner kan det dröja så länge innan man upplever problem i lokalen
att enbart fuktmätningar ej leder till att skadeområdet kan påvisas.
Problemmaterial
Ett flertal byggnadsmaterial som vanligtvis anses som fuktsäkra har visat sig kunna tjänstgöra som grogrund för främst bakterier. I vissa fall (t ex korksmulepapp) är materialet redan ifrån fabriken starkt infekterat av bakterier (t ex Streptomyces), i andra fall (t ex fibrös isolering) finns en övertro på hur mycket fukt materialen kan utsättas för utan att tillväxt sker. Fibrösa isoleringsmaterial bör istället skyddas mot fukt under hela byggtiden.
Hälsopåverkan
Många försök att påvisa samband mellan mikrobiella problemhus-luftburna mikroorganismer-sjukdom har genomförts. Härvid använde man (före 1930) odlingsplattor, så kallade nedfallsplattor, som ställdes ut i lokalen, medan nutida provtagningsmetoder baserar sig på kvantitativa mätningar av antalet luftburna mikroorganismer/kubikmeter. Man söker här samband som påvisats i arbetsmiljöstudier. Svenska och utländska undersökningar har dock visat att antalet luftburna mikroorganismer ej är fler i mikrobiella problemhus jämfört med normalhus, om tillväxten inte sker ytligt eller i ventilationsanläggningar. Istället undersöker vi för närvarande orsakssammanhanget mellan mikrobiellt bildad VOC och hälsoläget hos de boende.
Helhetsbedömning
Pegasus lab strävar efter att ge en så komplett bild av den mikrobiella skadan som möjligt. I bedömningen ingår därför separation av odlingsbara mikroorganismer och totalantalet (odlingsbara + ej odlingsbara på standardmedia + döda mikroorganismer) ifrån störande icke mikrobiella partiklar samt art-typning, aktivitetsbedömning och levandeandel. Antalet odlingsbara mikroorganismer och totalantalet jämförs med respektive antal ifrån oskadat material för att bedöma om onormal tillväxt har förekommit. Förhållandet mellan totalantal och antal odlingsbara mikroorganismer används i kombination med biokemiska metoder dels till en bedömning av aktiviteten, dels till information om skadans ålder.
Art-typen ger viss kunskap om mikroorganismens eventuella hälsopåverkan, men samtidigt kan vi med hjälp av indikatororganismer göra uttalanden om den relativa luftfuktigheten under delar av tillväxtperioden och även spåra källan till lukter i lokalen. Målet med undersökningarna är att integrera de mikrobiologiska analyserna med kunskaper ifrån hundsök, fukttekniska samt hydrogeologiska undersökningar. Dessa undersökningar ligger till grund både för medicinska orsakssamband samt ett byggnadstekniskt åtgärdsförslag. |
|
