Trifluorättiksyra (TFA) i avrinning från ett jordbruksområde: Ny studie från NIBIO
TFA är en persistent och mycket mobil ultrakort PFAS-förening som i ökande grad detekteras i olika miljömatriser, inklusive vatten- och växtsystem. I jordbrukssammanhang kan en viktig källa till TFA vara nedbrytning av ”PFAS-pesticider” med C–CF₃ grupper, vilket visar på en potentiell koppling mellan användningen av dessa produkter och diffus förorening i agroekosystem. En ny rapport från NIBIO (Norsk Institutt for Bioøkonomi) presenterar övervakningsresultat från det jordbruksdominerade avrinningsområdet Skuterud i Norge (449 ha) för perioden 2025–2026, och visar att TFA-koncentrationerna i bäckvatten varierade från 470 till 2200 ng/L, med ett medelvärde på cirka 1080 ng/L. Den årliga TFA-utlakningen uppskattades till 3,3 kg, där merparten av transporten skedde under högflödeshändelser på hösten och var starkt korrelerad med nitratutlakning. Fördelningen mellan olika källor indikerade att mer än 70–80 % av TFA härrörde från nedbrytning av C–CF₃-baserade pesticider såsom fluopyram och trifloxystrobin, medan atmosfärisk deposition bidrog med en mindre andel (cirka 20 %). Analytisk bestämning av TFA och andra ultrakorta PFAS utfördes av Eurofins.
Processer och forskningsbehov
Studien visar att TFA uppvisar liknande beteende som nitrat, med utlakning dominerad av dräneringssystem och drivet av överskottsnederbörd, vilket återspeglar dess höga löslighet och begränsade adsorption till jord. Tydliga säsongsvariationer observerades, med ackumulering av TFA i markens porvatten under sommaren följt av snabb utlakning under höstregn. Samtidigt förblir mindre bidrag från avloppsslam, gödsel och andra PFAS-prekursorer osäkra. Spårhalter av andra ultrakortkedjiga PFAS (PFPrA och TFMS) detekterades vid enstaka tillfällen. Resultaten tyder starkt på att jordbruksmetoder, särskilt användningen av PFAS-relaterade pesticider, är en avgörande drivkraft för TFA-emissioner i intensivt brukade avrinningsområden. Utlakningen av TFA visade god överensstämmelse med TFA-ekvivalenter i applicerade C–CF₃-pesticider, med ett genomsnitt på 3,8 kg per år. Författarna identifierar kunskapsluckor avseende den rumsliga fördelningen av TFA i jordar och grödor, långsiktig ackumulering samt den relativa betydelsen av sekundära källor såsom slam och atmosfäriska tillskott. Rapporten betonar behovet av ytterligare forskning, inklusive systematisk provtagning av mark–växtsystem, förbättrad övervakning av nederbördsbidrag samt studier av transformationsvägar och sluteffekter i miljön.
